Ytliga Djup och Djupa Ytor

 

 

 

 

Efter att det senaste året ha börjat intressera mig alltmer för utopier och dystopier inom arkitekturen är det klar att jag slänger mig över en bok med titeln ”Vykort från Utopia” Den är skriven av arkitekten Ola Andersson som är delägare av A1 Arkitekter. 2006 fick han Sveriges Arkitekters kritikerpris. I ”Vykort från Utopia” försöker han utifrån olika utopiska drömmar förstå staden Stockholms framväxt och utveckling. Vem manifesterar sin makt? Hur löser man gemensamt de praktiska problem som uppstår i en stad? Och hur ska livet i staden levas?

 

 

 

På så sätt är det en väldigt intressant skildring som lyfter upp aspekter av Stockholm som jag inte tänkt på tidigare. Till exempel hur kampen mellan adeln och kungamakten tog fysisk gestalt i det offentliga rummet under 1600-talet eller hur 1800-talets framväxande borgerlighet i sin tur tolkade den kungliga stadsrumsprakten till sin egen fördel. Här gör boken verkligen skäl för sin undertitel ”Maktens Stockholm och medborgarnas stad”.

 

Men så slår texten om, från att ha varit neutral i en lätt underhållande ton går beskrivningen plötsligt och oåterkalleligt i moll. För någon gång på 30-talet går det, enligt Ola Andersson, galet. Arbetarrörelsen överger gatan till förmån för jolmiga egnahemsområden, modernismen dundrar in och börjar brutalt funktionsseparera och över alltsammans lägger sig det välordnade, men auktoritära bruksortsidealet som en våt filt och Stockholm blir fram till idag en ”vacker, död stad”. Det är inte utan att jag hoppar till av förvåning. Eller ja, okej, om man har läst innehållsförtecknings rubriker och hittat frasen ”Dysfunktionell stadsplanering” borde det väl inte komma som en fullständig överraskning, men ändå… Det är inte det att jag inte tycker att han har vissa poänger, men i sin totala avvisning av de olika ideer om stadsbyggnad som funnits de senaste 80 åren gör sig Ola Andersson blind för olika nutida värderingar och sätt att leva sida vid sida i en stad som Stockholm.

 

Sedan inser jag förstås att om jag efterlyser utopier inom arkitekturen kan jag knappas klaga på att den som formulerar en sådan inte är helt nyanserad och tar hänsyn till alla olika synsätt som kan finnas på den befintliga miljön. Utopier handlar ju snarare om att dra saker till sin spets och renodla samtidigt som utopiska tankar förutsätter ett starkt förkastande av hur sakers nuvarande tillstånd. Men i så fall blir jag istället lite besviken på Ola Anderssons egen Utopi som dyker upp på de sista sidorna i boken. Om bara alla motortrafikleder kunde bli lite mer som Sveavägen skulle segregationen minska. Om bara alla andra stadsdelar byggdes som Stockholms innerstad skulle kreativiteten (den som OA menar idag bara finns i stadskärnan) frodas överallt. Bort med alla onödiga grönområden som bara gör folk rädda och isolerade. (Dock ej nödvändiga grönområden som naturreservat och annat viktigt.) Stad skall byggas som Stad och inget annat (läs förra sekelskiftets stad). Jag medger att jag tolkar lite här, läs gärna manifestet som det finns en länk till nedan för att själva forma er en uppfattning.

 

Visst är Stad (med stor begynnelsebokstav) någonting bra, det kan jag hålla med om. Men jag är verkligen inte säker på att det är svaret på alla frågor, inte ens stadens alla frågor…