Ytliga Djup och Djupa Ytor

Här kommer då den sista delen i min mycket översiktliga utopi-presentation. Och vi har kommit fram till vår sida av millenniet...

 

Den här bilden kommmer från ett undersökningsprojekt av Wilhelmson arkitekter som 2003 ställdes ut på Stockholms stadsmuseum. Projektet handlar om Stockholm 2030 och en radikal förtätning av innerstaden med 54-våningars bostadstorn som kan möta Stockholms kommande tillväxt utan att ta mycket ny mark i anspråk. Inte helt oväntat ledde förslaget till debatt.



Samma kontor har också arbetat med en ny stadsplan för det nya Kiruna, när det nu har beslutats att hela staden ska flyttas på grund av gruvnäringen. Planen kom att kallas "Korvstaden", med ett slags rutnät som anpassats till marken och en öppen stadsstruktur som kan fyllas efterhand. Med i förslaga fanns även idéer om att glasa in det gamla dagbrottet i Luossavaara och anlägga en tropisk regnskog och en året-runt-skidanläggning därunder. LKAB var beställare men kommunen förhöll sig skeptisk.

 
På helt andra breddgrader planeras Masdar City, en ny stad i Abu Dahbi vars mål är noll avfall och noll utsläpp. Man satsar kompromisslöst på förnyelsebar energi som t ex soenergi och man kan lungt säga att den här staden har teknikintensiva förutsättningar. Masdar City planeras 45 000 till 50 000 invånare till skyhöga kostnader. Projektet har fått Kritik för att bli elitistiskt gated community.

För så är det, någons Utopi är oftast någon annans Dystopi.

 
(bilden är lånad från Utopi magasin)

För dystopier är det andra sidan av Utopi-myntet. Och det är inte slut här. För naturligtvis kände jag mig manad att göra en uppföljnings-pecha Kucha om Dystopier. Och den kommer snart i repris i en blogg nära dig...


(På den mycket lilla svartvita bilden ovan är det jag som står på scenen. Syns lite större här, men inte mycket)

I det här inlägget planerarade jag ju en blårandig klänning. Nu är den klar. TADA:



Det har gått ungefär en månad mellan att jag började tills att den blev klar. Det är något sorts hastighetsrekord för mig.  Eftersom en av mina sy-förebilder, Anna Neah konstaterade att det tar henne ungefär tre timmar att sy en enkel klänning, så räknade jag lite på hur mycket tid den här tog för mig. Resultatet blev ungefär tio timmar. Fast då ingår att rita av och klippa mönstret också. Jag är rätt nöjd både med resultatet och mina framsteg. Tror att den kan komma till nytta en del i sommar eftersom den är sval utan att vara jättetunn. (tyget är ju egentligen ett möbel-bomullstyg från Åhlens)



Jag har sytt den här modellen tidigare i ett helt annat tyg, men den här är lite längre och har skärp och fickor. Så har såg den tidigare versionen ut:



Den sydde jag för kanske tre år sedan av ett tyg från Indonesien.

Som vanligt har jag redan börjat drömma om nya sy-projekt. Började lite på den här kjolen (har köpt denimtyg, laddat ner mönstret, klistrat ihop det eftersom det bestod av 35 st A4or och ritat av det) men egentligen känner jag mer för en lätt sommarklänning som till exempel den här: 



Hazel från Colette patterns. Jag spanar just nu på ett bomullstyg med gröna ränder till den.

 

Under 1940-talat utveckaldes nya, okonventionella former för byggnader särskilt med tanke på att man nu började inse att jordens materialresurser var ändliga. "The geodesic dome" var en av dem. Arkitekten Buckminster Fuller var den som starkas kom att förknippas med den geometriskt baserade strukturen som både var materialeffektiv och extremt hållbar i förhållande till sin egen tyngd. Man har byggt både bostäder och stora hallar i dessa former. Här en bild på Eden Project i Cornwall, ett slags kombinerat upplevelse- och forskningscenter.

 

Ytterligare ett steg längre ville den radikala arkitektgruppen Archigram gå på 1960-talet när de ritade sin Walking City. En stad som i form av vandrande robotbgyggnader bryter sig loss från sin plats och blir ett självförsörjande samhälle med minimalt fotavtryck i sin omgivning (!?) Man tänkte sig dessa i en situation där männsikorna skulle behöva leva ett nomadliv efter den stora kärnvapenkatastrofen. Vill man läsa en fritt fiktionär version av detta har Philip Reeve skivit en spännande svit som inleds med "De vandrande städerna". På engelska kallas böckerna "the Hungry Cities Chornicles"  (och ja, städerna äter varandra, det syns ju nästa redan på Archigrams bilder att de vill.)

 

Apropå självförsörjande kolonier så var det något som var stort på 70-talat då NASA i samarbete med olika konstnärer utorbetade "Space Colony art", som ett led i projektet att på olika sätt närma sig förutsättningarna för rymdboende. Här gestaltat som en biosfär med ett grönt landskap med centrifugalkraften som största förutsättning.

Nere på jorden började diskussionen om ett hållbart sätt att leva manifestera sig i olika småskaliga ekobyar runt om i värden. De fick ofta ett gget formspråk från ljus- och energiförutsättningar och kontakten med natur och landskap var väldigt viktiga. Samtidigt betonades den sociala sammanhållningen i byn också, som en kontrast mot de växande städerna. De flesta ekobyar stannade på pappret men det finns några genomförda i Sverige som till exempel Solbyn i Dalby utanför Lund och Understenshöjden i Stockholm.

I det nästa (och sista) avsnittet om Utopier kommer några ännu mer nutida exempel på idealsamhällen...

Funktion: Bibliotek och kulturhus

Byggår: började byggas 2008, klart 2011

Arkitekt: ett konsortium bestående Brødrene Andersen, COBE Arkitekter, Transform samt Wessberg og Schønherr Landskab.

Adress: Rentemestervej 762400 København NV



Bispebjerg i nordvästra Köpenhamn har fått ett nytt bibliotek och kulturhus. Det är egentligen en om och till-byggnad, men det är framför allt tillbyggnaden man lägger märke till med sina guldfärgade lådor staplade på varandra.



På nära håll leder fasaden först mina tankar till reklam för kexchoklad, men den uppskalade, guldfärgade streckmetallen ger oneklingen en häftig effekt. Som här till exempel i ett hörn.



Både den gyllene steckmetallen och lådtemat fortsätter inne i huset. Här är receptionen...



...och lådor, gröna lådor, är sannerligen det som gäller även på barnavdelningen.
 


Det gamla och det nya huset möts innomhus i en stor och luftig trapphall som också fungerar som foajé för den stora samlingssalen högst upp.



Inne i kaféet övergår lådtemat till hyllor...



Som sedan kommer till sin fulla rätt i vuxenbiblioteket en trappa upp. Det här känns som en moden furutappning av det klassiskt mörka körsbärsträ-biblioteket.



Jag kan verkligen rekommendera att göra en avstickare till Nordvest om du är i Köpenhamn för att kolla in hus. Bilderna är förstås tagna när vi var i Köpenhamn på Whitedagarna. Vi var ett gäng som stannade kvar en natt extra för att få chans att se ytterligare lite mer. Fler bilder kommer efter hand.

 

Det här är kanske inte en Utopi eftersom det är en autentiskt karta över en Shaker-by från  1800-talet, Canterbury i New Hampshire. Men samtidigt finns det i den naivistiska kartan en motreaktion mot stadens kaos liksom en längtan efter ordning och enkelhet. Den religösa sammanslutningen Shaker satte byn, "familjen" ( d v s den grupp männsikor man levde i, inte baserat på traditionella familjerelationer eftersom man levde i celibat) och arbetet i centrum. I allt detta strävade man efter enkelhet som en förberedelse för Guds nya rike.


 

Även på andra håll märktes reaktioner mot de täta ohälsosamma städerna. 1902 formulerade engelsmannen Ebenezer Howard sin programskrift Garden Cities of Tomorrow.



Istället för storstädernas slum och förstädernas isolering ville Howard skapa ett system av moderstäder med sateliter, så att ingen stad skulle växa sig ohanterligt stor och att allt som behövdes skulle finnas på ett rimligt nära avstånd utan att för den delen orsaka den olidliga trängsel som till exempel den tidens London uppvisade.



Särskilt viktiga var de gröna stadsmiljöer. "Garden cities of tomorrow" gav upphov till en stor rörelse där man bland annat byggde några städer utifrån dessa principer, som till exempel i Letchworth Garden City i Hertfordshire i England (jag tror bilden kommer därifrån). När man idag talar om trädgårdsstäder är Howard och hans blandning av frodande stad och stillsam brittisktbyliv en av de historiska referenser man ofta vänder sig till.

 

Något helt annat var den italenska arkitekten Sant´Elia ute efter när han mellan 1912 och 1914 gjorde dessa bilder av La Cittá Nuova. SantElia var del av Futuristerna, en avantgardisk itaiensk rörelse som hyllade fart, kraft, stora gester - och krig. SantElia sjäv, liksom många andra av futoristerna dog under första världskriget.  Idag kan dessa blider kanske te sig tama jämtemot verkliga byggander och stadslanskap, men på sin tid var de radikala både i sin storlek och kraft, men också genom att de totalt och medvetet bröt mot alla stiltraditioner som fanns. 

Bröt mot stiltraditioner gjorde också den schweiziske arkitektekten LeCourbusier. 1925 lade han fram den teoretiska stadsplanen Plan Voisin. Det är en plan som bygger på att man ska riva hela centrala Paris ersätta de täta kvarteren med en ny struktur av jättehöga, korsformiga hus med parklandskap pch trafikleder imellan.  LeCourbusier trodde på ljus och luft och att grönska var något som skulle avnjutas på avstånd, gärna från en takterras. Planen sponsrades av en fransk biltillverkare.

På andra sidan atlanten, några år senare föreslog en annan arkitekt, Frank Lloyd Wright, en annan stadsplan, eller snarare en plan som var tänkt att göra slut på både staden och förstaden. Han kallade den Broadacre City och den byggde på att varje familj skulle få en acre (ca 4000 m2). All transport utanför acren gräns skulle ske med automobil eller helikopter och detta skulle göra att staden som centralpunkt och nod skulle suddas ut och försvinna, iställe skulle människorna åter leva ute i naturen nära sin familj, men tack vare tekniken skulle alla modena fördelar finnas inom räckhåll.

Och om ni tycker att Wright verkade teknikoptimistisk så är det ingenting mot vad nästa dels utopister var...