Japan: Stadslandskap
Skisser från Paris #3
Skisser från Paris #2
Skisser från Paris #1
Vykort från Utopia
På så sätt är det en väldigt intressant skildring som lyfter upp aspekter av Stockholm som jag inte tänkt på tidigare. Till exempel hur kampen mellan adeln och kungamakten tog fysisk gestalt i det offentliga rummet under 1600-talet eller hur 1800-talets framväxande borgerlighet i sin tur tolkade den kungliga stadsrumsprakten till sin egen fördel. Här gör boken verkligen skäl för sin undertitel ”Maktens Stockholm och medborgarnas stad”.
Men så slår texten om, från att ha varit neutral i en lätt underhållande ton går beskrivningen plötsligt och oåterkalleligt i moll. För någon gång på 30-talet går det, enligt Ola Andersson, galet. Arbetarrörelsen överger gatan till förmån för jolmiga egnahemsområden, modernismen dundrar in och börjar brutalt funktionsseparera och över alltsammans lägger sig det välordnade, men auktoritära bruksortsidealet som en våt filt och Stockholm blir fram till idag en ”vacker, död stad”. Det är inte utan att jag hoppar till av förvåning. Eller ja, okej, om man har läst innehållsförtecknings rubriker och hittat frasen ”Dysfunktionell stadsplanering” borde det väl inte komma som en fullständig överraskning, men ändå… Det är inte det att jag inte tycker att han har vissa poänger, men i sin totala avvisning av de olika ideer om stadsbyggnad som funnits de senaste 80 åren gör sig Ola Andersson blind för olika nutida värderingar och sätt att leva sida vid sida i en stad som Stockholm.
Sedan inser jag förstås att om jag efterlyser utopier inom arkitekturen kan jag knappas klaga på att den som formulerar en sådan inte är helt nyanserad och tar hänsyn till alla olika synsätt som kan finnas på den befintliga miljön. Utopier handlar ju snarare om att dra saker till sin spets och renodla samtidigt som utopiska tankar förutsätter ett starkt förkastande av hur sakers nuvarande tillstånd. Men i så fall blir jag istället lite besviken på Ola Anderssons egen Utopi som dyker upp på de sista sidorna i boken. Om bara alla motortrafikleder kunde bli lite mer som Sveavägen skulle segregationen minska. Om bara alla andra stadsdelar byggdes som Stockholms innerstad skulle kreativiteten (den som OA menar idag bara finns i stadskärnan) frodas överallt. Bort med alla onödiga grönområden som bara gör folk rädda och isolerade. (Dock ej nödvändiga grönområden som naturreservat och annat viktigt.) Stad skall byggas som Stad och inget annat (läs förra sekelskiftets stad). Jag medger att jag tolkar lite här, läs gärna manifestet som det finns en länk till nedan för att själva forma er en uppfattning.
Visst är Stad (med stor begynnelsebokstav) någonting bra, det kan jag hålla med om. Men jag är verkligen inte säker på att det är svaret på alla frågor, inte ens stadens alla frågor…
Köpenhamn: Bibliotek Nordvest
Byggår: började byggas 2008, klart 2011
Arkitekt: ett konsortium bestående Brødrene Andersen, COBE Arkitekter, Transform samt Wessberg og Schønherr Landskab.
Adress: Rentemestervej 762400 København NV
Bispebjerg i nordvästra Köpenhamn har fått ett nytt bibliotek och kulturhus. Det är egentligen en om och till-byggnad, men det är framför allt tillbyggnaden man lägger märke till med sina guldfärgade lådor staplade på varandra.
På nära håll leder fasaden först mina tankar till reklam för kexchoklad, men den uppskalade, guldfärgade streckmetallen ger oneklingen en häftig effekt. Som här till exempel i ett hörn.
Både den gyllene steckmetallen och lådtemat fortsätter inne i huset. Här är receptionen...
...och lådor, gröna lådor, är sannerligen det som gäller även på barnavdelningen.
Det gamla och det nya huset möts innomhus i en stor och luftig trapphall som också fungerar som foajé för den stora samlingssalen högst upp.
Inne i kaféet övergår lådtemat till hyllor...
Som sedan kommer till sin fulla rätt i vuxenbiblioteket en trappa upp. Det här känns som en moden furutappning av det klassiskt mörka körsbärsträ-biblioteket.
Jag kan verkligen rekommendera att göra en avstickare till Nordvest om du är i Köpenhamn för att kolla in hus. Bilderna är förstås tagna när vi var i Köpenhamn på Whitedagarna. Vi var ett gäng som stannade kvar en natt extra för att få chans att se ytterligare lite mer. Fler bilder kommer efter hand.
Studiebesök i Köpenhamn: Skisser
Först Söbadet, ett utomhusbad i närheten av Kastrup. Ritat av White i Danmark. Färdigt 2005 och redan vackert grånat mot horisonten. Vädret lockade dock inte till bad.
Nästa skisstillfälle blev Skuespillhuset, Konglig Teaters nytillskott ritat av Lundgaard och Tranberg , som var resans största arkitekturupplevelse. Med sitt specildesignade kärva tegel och varma rumslighet charmade det mig totalt.
Inne i salongern fick man inte fota och då är det ju bra att kunna teckna. Ni får tänka er rummets omslutande lite mörka grottkänsla, tillsammans med rödsvarta sammetsstolar.
Lite detaljer är alltid roligt att få med.
Vi såg flera saker som jag visserligen inte teckande utan fotade istället. Mer om dem seanare.
Hem i radion
Att bo - Ett program om vårt boende
det sänds på måndagar kl 10.35, repris tisdagar kl 00.05 och lördagar kl 12.05, eller så kan man gära som jag, lyssna via nätet. Första avsnittet handlade om kollektivhus, bland annat ett i Lund, Fiolen. Det var inte det jag bodde i ett tag, det hette Regnbågen. Fiolen och regnbågen är rätt lika fast de ligger på varsin sida av Lund.
Matsalen i kollektivhuset Regnbågen
Det är inte utan att jag längtar tillbaka. Det bästa var matlagen. Det var otroligt skönt att varannan vardag få sjunka ned framför ett dukat bord efter en lång dag på (mitt första) jobb. Särskilt som någon annan tog hand om disken. Det var definitivt värt att ungefär varannan månad behöva laga mat till ca 30 personer i det stora köket. Innergården var också väldigt fin och alla roliga människor man lärde känna. Hälsningar till er om det är någon av er som läser det här.
Jag hoppas på att SR fortsätter på det här sättet. För jag vill höra mer om arkitektur i Radio och tycker igentligen att svensk arkitektur förtjänar ett veckomagasin, ungefär som Stil om mode.
Annars kommer jag också att lyssna på P3 Souls nya serie om Soulkvinnan.
Utflykter jag skulle vilja göra: Umeå
Senaste och enda gången jag var i Umeå var när det var bostadsmässa där 1994 (kulisser uppbyggda i en mässhall, det var riktigt dåliga tider) Men nu blev jag lite sugen på att göra en utflykt till björkarnas stad. (Eller kan det kanske inte kallas utflykt om det tar mer än över dagen?) Särskilt när jag läser om den kommande utställningen Kirunatopia 1 / I skuggan av framtiden:
Tolv internationella och svenska konstnärers verk om en stad i förändring. Sprickbildningar från gruvan rycker allt närmare och Kiruna måste flyttas från riskzonen. Vilka processer genomgår ett samhälle och dess invånare när områden försvinner och nya delar byggs? Vilka minnen väljs bort och vilka framtida bilder skapas?
Väl på plats skulle jag passa på att kolla in vår nya, fjärde, Arkitektskola också. (aldeles intill, samma arkitketteam). Om den har jag hört både bu och bä. Jag undrar vad jag skulle tycka. Skulle jag bli nostalgisk, avundsjuk, glad eller bara känna mig gammal?
Eller kanske är det bara så att vissa saker förandras aldrig. Ritsalar förblir ritsalar.
Jag är säker på att det finns mer spännande arkitektur att se i Umeå. Några tips?
Jakten på en sälblick
I Slottsskogen i Göteborg finns en Säldamm. Slottsskogen är en mycket stor och skogrik stadspark som har flera djurhägn och av dem är det sälarnas damm som får störst uppmärksamhet. Här stannar människor nästan alltid till för att titta ner på de mörka sälkropparnas rörelser i vattnet. Alla hänger de på betongmuren som skiljer människor och sälar åt. Sälarna är vilda och verkar tillbringa dagarna med att simma runt, runt i dammen eller ligga på cementklipporna och långsamt röra på stjärtfenorna. De är inte många men det är svårt att räkna dem.
Alla tittar på sälarna. Sälarna tittar inte tillbaka.
På så sätt är säldammen en helt genomregisserad plats. Den handlar om att vi ska titta på sälarna. Vill man se platsen de bor på får man titta mycket noga. I så fall måste man se förbi sälarna. Och det är inte meningen. Säldammen är utan tvekan Slottsskogens största attraktivitet. I den generöst tilltagna parken av djup lövskog och stora öppna gräsplaner med caféer, minizoo och planteringar är det säldammen som alltid nämns när man talar om parken. Så fort det händer något i denna mycket aktiva park ställs frågan i diskussioner och tidningsartiklar: Hur reagerar sälarna på det? Störs sälarna av musikfestivaler? Hur påverkas de av den nya belysningen? Hur mår sälarna efter att äventyrslystna ungdomar en natt bröt sig in och simmade i deras damm? Det är inte alltid lätt att veta. Kanske är det därför alla stannar upp hos dem.
I den naturliknande parken blir sälarna ännu mer natur än den omgivande grönskan som bryts av deras nästan kalt sakliga livsmiljö. De är inte som tränade delfiner, de är vilda och gör ytterst få försök att kommunicera med sin publik. När vi titta ner på dem där de smidigt simmar genom vattnet eller klumpigt hasar sig fram på land är de så olika oss att vi inte riktigt kan föreställas oss hur de ser på oss. Blicken blir just här en envägsblick. En människoblick på något som är annat. Annat än oss.
Säldammen blir en stark upplevelse av den blick som, när vi går vidare genom parken ut i staden, är med och formar vår upplevelse av det fysiska rummet: En människoblick på sälarna nere i vattnet. En mansblick på det skräniga gänget tonårsflickor. En kvinnoblick på de vackra solande karlarna. En begärsblick på de vackra skona skyltfönstret. En svenskblick på de skrattande äldre damerna i slöja. En asiatisk turistkamerablick på den stora lekplatsen. En säkerhetsblick på trafiken. En vänlig men tydlig blick på den främmande som passerar över din gård. Våra blickar talar om för oss och andra både var, varför och vem vi är. Ibland glömmer man det. Blicken är så inbyggd i oss att den inte alltid går att se i de miljöer man tar för given.
Ibland måste man stå en kvart i fruktlösa försök att fånga en vild säls blick för att komma ihåg det.
(den här texten, som är något förkortad, skrev jag till ett moment i kursen "att skriva om arkitektur" på Ulltuna hösten 2007, bilderna har googlat mig till)
100 fantastiska arkitekturfoton
Salk Institute, Ritat 1965 av Louis Kahn, Foto av Lev Tsimring
På sidan 100 breathtaking Examples of Architecture Photography kan man få sitt lysmäte när det gäller fantastiska arkitekturfoton.
Foto: Romolo Maceroni
Om man klickar på bilderna kan man se varifrån de kommer. Många av dem kommer härifrån. Oftast står vem som fotograferat, ibland vad de har fotograferat också.
Foto: Sven Fennema
Det är inspirerande och kanske lite skräckinjagande för någon som mig som vill bli bättre på att fotografera hus.
