Jakten på en sälblick
I Slottsskogen i Göteborg finns en Säldamm. Slottsskogen är en mycket stor och skogrik stadspark som har flera djurhägn och av dem är det sälarnas damm som får störst uppmärksamhet. Här stannar människor nästan alltid till för att titta ner på de mörka sälkropparnas rörelser i vattnet. Alla hänger de på betongmuren som skiljer människor och sälar åt. Sälarna är vilda och verkar tillbringa dagarna med att simma runt, runt i dammen eller ligga på cementklipporna och långsamt röra på stjärtfenorna. De är inte många men det är svårt att räkna dem.
Alla tittar på sälarna. Sälarna tittar inte tillbaka.
På så sätt är säldammen en helt genomregisserad plats. Den handlar om att vi ska titta på sälarna. Vill man se platsen de bor på får man titta mycket noga. I så fall måste man se förbi sälarna. Och det är inte meningen. Säldammen är utan tvekan Slottsskogens största attraktivitet. I den generöst tilltagna parken av djup lövskog och stora öppna gräsplaner med caféer, minizoo och planteringar är det säldammen som alltid nämns när man talar om parken. Så fort det händer något i denna mycket aktiva park ställs frågan i diskussioner och tidningsartiklar: Hur reagerar sälarna på det? Störs sälarna av musikfestivaler? Hur påverkas de av den nya belysningen? Hur mår sälarna efter att äventyrslystna ungdomar en natt bröt sig in och simmade i deras damm? Det är inte alltid lätt att veta. Kanske är det därför alla stannar upp hos dem.
I den naturliknande parken blir sälarna ännu mer natur än den omgivande grönskan som bryts av deras nästan kalt sakliga livsmiljö. De är inte som tränade delfiner, de är vilda och gör ytterst få försök att kommunicera med sin publik. När vi titta ner på dem där de smidigt simmar genom vattnet eller klumpigt hasar sig fram på land är de så olika oss att vi inte riktigt kan föreställas oss hur de ser på oss. Blicken blir just här en envägsblick. En människoblick på något som är annat. Annat än oss.
Säldammen blir en stark upplevelse av den blick som, när vi går vidare genom parken ut i staden, är med och formar vår upplevelse av det fysiska rummet: En människoblick på sälarna nere i vattnet. En mansblick på det skräniga gänget tonårsflickor. En kvinnoblick på de vackra solande karlarna. En begärsblick på de vackra skona skyltfönstret. En svenskblick på de skrattande äldre damerna i slöja. En asiatisk turistkamerablick på den stora lekplatsen. En säkerhetsblick på trafiken. En vänlig men tydlig blick på den främmande som passerar över din gård. Våra blickar talar om för oss och andra både var, varför och vem vi är. Ibland glömmer man det. Blicken är så inbyggd i oss att den inte alltid går att se i de miljöer man tar för given.
Ibland måste man stå en kvart i fruktlösa försök att fånga en vild säls blick för att komma ihåg det.
(den här texten, som är något förkortad, skrev jag till ett moment i kursen "att skriva om arkitektur" på Ulltuna hösten 2007, bilderna har googlat mig till)
