Ytliga Djup och Djupa Ytor

I det senaste numret av STFs tidning råkade jag skymta att Umeå bildmuseum snart ska öppna sitt nya hus i Umeå. Arkitekt är Henning Larsen Architects med hjälp av White Umeå.



Senaste och enda gången jag var i Umeå var när det var bostadsmässa där 1994 (kulisser uppbyggda i en mässhall, det var riktigt dåliga tider) Men nu blev jag lite sugen på att göra en utflykt till björkarnas stad. (Eller kan det kanske inte kallas utflykt om det tar mer än över dagen?) Särskilt när jag läser om den kommande utställningen Kirunatopia 1 / I skuggan av framtiden:

Tolv internationella och svenska konstnärers verk om en stad i förändring. Sprickbildningar från gruvan rycker allt närmare och Kiruna måste flyttas från riskzonen. Vilka processer genomgår ett samhälle och dess invånare när områden försvinner och nya delar byggs? Vilka minnen väljs bort och vilka framtida bilder skapas?



Väl på plats skulle jag passa på att kolla in vår nya, fjärde, Arkitektskola också. (aldeles intill, samma arkitketteam). Om den har jag hört både bu och bä. Jag undrar vad jag skulle tycka. Skulle jag bli nostalgisk, avundsjuk, glad eller bara känna mig gammal?


Eller kanske är det bara så att vissa saker förandras aldrig. Ritsalar förblir ritsalar.

Jag är säker på att det finns mer spännande arkitektur att se i Umeå. Några tips? 

Just nu står jag mitt uppe i mycket nytt.
Ny stad: Uppsala verkar hittills vänligt (människorna), ärevördigt (husen) och något slaskigt (gatorna).
Nytt hem: vi har hunnit packa upp det mesta även om det finns lite småsaker kvar att få på plats, ommålningar och renovering känns dock långt bort än så länge.
Nytt jobb: Jag har efter tre veckor hunnit lära mig ungefär hälften av mina fyrtiotalet nya arbetskamrater, men känner mig ännu lite yr.

Det är i sådana här sårbara lägen jag helt brukar snöa in på något som inte alls har med min nuvarande situation att göra, det kan vara medeltida riddare eller geologi, rymdskepp eller fransk 1800-talsrelaism. Om man kikar på vad som ligger på hyllan vid min säng framgår det att just nu är det modebranchen som gäller.

Det här är vad som finns i min bokhög (överst från vänster):

Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson. Har nyss läst ut den. Om den provokativa, konservativa, frihetstörstande och subversiva färgen ur olika perspektiv.

The Culture of Sewing - Gender, Consumption and Home Dressmaking. Editor Barbara Burman. Den här boken har jag läst lite till och från sedan tidigt i höstas. Den handlar mest om USA England och Canada och nästan bara om tiden före andra världskrigen, men när jag läser den känner jag en samhörighet och meningsfullhet i att i sy hemma. Tipset om den kom från Eva på Om Stil

The Secret Lives of Dresses av Erin MacKean. En roman som jag nyss påbörjat, den utspelar sig i en vintagebutik. Författaren har bloggen a Dress a Day som jag har följt en längre tid.

Sencha, ett blusmönster från Colette Patterns som jag har börjat klippa efter. (jag satsade på en blus istället för kjolen jag skrev om tidigare.) Kanske mer om den senare.

Det svenska modeundret av Karin Falk håller jag på att läsa nu. Om den svenska modebranschen under de senaste tio åren. Undrar om det någonsin kommer komma en bok som heter ”Det svenska arkitekturundret”?

Sexton svenska texter om mode, liten bok som ibland får följa med i handväskan. Korta, vassa och ibland roliga texter som passar att läsa på ensamma caféluncher.

To Die For, Is fashion wearing out the world. Brittisk bok som står på vänt.

The House of Eliott, season 1. Gammal 90-tals klassiker som kändes lite seg att komma in i men nu är jag fast i Bea och Evies värld av 20-talsmode.

Just nu blir det inte så mycket läst, tittat eller sytt eftersom allt det nya tar så mycket på krafterna. Men kanske är det just därför jag behöver ett ämne och många böcker.

Den här akvarellen målade jag 2003 eller 2004 utifrån ett tidningsurklipp. Kvinnan på bilden jobbar på Stage Restaurant i New York. jag gillade bilden eftersom det var så mycket vita och grå nyanser i den utan att den var helt svartvit. Här är den rätt så beskuren.

Ha-begär fungerar lite annorlunda när man syr:
Först ska man vilja ha ett plagg,
sedan ska man ha en ide om det ska vara av för tyg,
sedan ska man veta ungefär hur det ska vara konstruerat,
och till slut skall det vara inom räckvidd för vad man tror sig kunna sy.
Alla dessa faktorer sammanfaller just nu i denna:



De senaste åren har jag allt mer intresserat mig för att sy. Jag fick en symaskin i julklapp från mina föräldrar för ca fem år sedan och sedan dess har jag gradvis blivit bättre på att använda den. Mest för att sy käder till mig själv. Jag tycker att det är ett roligt sätt att utforska mode, sin egen smak och hur man på bästa sätt klär sin kropp.

Sömnad tar dock tid, så därimellan tillbringar jag mycket tid med att drömma och fundera på vad jag vill sy härnäst, av vad och utifrån vilket mönster. Just nu blir det mycket kjolar, dels för att kjolar är enkla att sy (de har inga ärmar, just nu tycker jag ärmar är jättesvåra) dels för att de är enkla att sy.

Kjolen har jag hittat hos Anna Neah Hon har sytt en i röd manchester och en i blått denimtyg. Mönstret kommer från Victory patterns.

Kanske blir detta mitt nya projekt när lite av flyttkaoset har lagt sig.

I Slottsskogen i Göteborg finns en Säldamm. Slottsskogen är en mycket stor och skogrik stadspark som har flera djurhägn och av dem är det sälarnas damm som får störst uppmärksamhet. Här stannar människor nästan alltid till för att titta ner på de mörka sälkropparnas rörelser i vattnet. Alla hänger de på betongmuren som skiljer människor och sälar åt.  Sälarna är vilda och verkar tillbringa dagarna med att simma runt, runt i dammen eller ligga på cementklipporna och långsamt röra på stjärtfenorna. De är inte många men det är svårt att räkna dem.                  
Alla tittar på sälarna. Sälarna tittar inte tillbaka.



På så sätt är säldammen en helt genomregisserad plats. Den handlar om att vi ska titta på sälarna. Vill man se platsen de bor på får man titta mycket noga. I så fall måste man se förbi sälarna. Och det är inte meningen. Säldammen är utan tvekan Slottsskogens största attraktivitet. I den generöst tilltagna parken av djup lövskog och stora öppna gräsplaner med caféer, minizoo och planteringar är det säldammen som alltid nämns när man talar om parken. Så fort det händer något i denna mycket aktiva park ställs frågan i diskussioner och tidningsartiklar: Hur reagerar sälarna på det? Störs sälarna av musikfestivaler? Hur påverkas de av den nya belysningen? Hur mår sälarna efter att äventyrslystna ungdomar en natt bröt sig in och simmade i deras damm? Det är inte alltid lätt att veta. Kanske är det därför alla stannar upp hos dem.

I den naturliknande parken blir sälarna ännu mer natur än den omgivande grönskan som bryts av deras nästan kalt sakliga livsmiljö. De är inte som tränade delfiner, de är vilda och gör ytterst få försök att kommunicera med sin publik. När vi titta ner på dem där de smidigt simmar genom vattnet eller klumpigt hasar sig fram på land är de så olika oss att vi inte riktigt kan föreställas oss hur de ser på oss. Blicken blir just här en envägsblick. En människoblick på något som är annat.     Annat än oss.

Säldammen blir en stark upplevelse av den blick som, när vi går vidare genom parken ut i staden, är med och formar vår upplevelse av det fysiska rummet: En människoblick på sälarna nere i vattnet. En mansblick på det skräniga gänget tonårsflickor. En kvinnoblick på de vackra solande karlarna. En begärsblick på de vackra skona skyltfönstret. En svenskblick på de skrattande äldre damerna i slöja. En asiatisk turistkamerablick på den stora lekplatsen. En säkerhetsblick på trafiken. En vänlig men tydlig blick på den främmande som passerar över din gård. Våra blickar talar om för oss och andra både var, varför och vem vi är. Ibland glömmer man det. Blicken är så inbyggd i oss att den inte alltid går att se i de miljöer man tar för given.

Ibland måste man stå en kvart i fruktlösa försök att fånga en vild säls blick för att komma ihåg det.

(den här texten, som är något förkortad, skrev jag till ett moment i kursen "att skriva om arkitektur" på Ulltuna hösten 2007, bilderna har googlat mig till)

Amy Bennett är en New York-baserad konstnär som utforskar draman mellan människor genom att iscensätta och bygga 3D-modeller och sedan utforskande måla av dem. Resultatet blir som stilla men dramatiska filmrutor i ett typiskt amerikanskt landskap.

Läs mer om hennes projekt "neighborhood" här

och om "at the lake" här