Ytliga Djup och Djupa Ytor

Här kommer då den sista delen i min mycket översiktliga utopi-presentation. Och vi har kommit fram till vår sida av millenniet...

 

Den här bilden kommmer från ett undersökningsprojekt av Wilhelmson arkitekter som 2003 ställdes ut på Stockholms stadsmuseum. Projektet handlar om Stockholm 2030 och en radikal förtätning av innerstaden med 54-våningars bostadstorn som kan möta Stockholms kommande tillväxt utan att ta mycket ny mark i anspråk. Inte helt oväntat ledde förslaget till debatt.



Samma kontor har också arbetat med en ny stadsplan för det nya Kiruna, när det nu har beslutats att hela staden ska flyttas på grund av gruvnäringen. Planen kom att kallas "Korvstaden", med ett slags rutnät som anpassats till marken och en öppen stadsstruktur som kan fyllas efterhand. Med i förslaga fanns även idéer om att glasa in det gamla dagbrottet i Luossavaara och anlägga en tropisk regnskog och en året-runt-skidanläggning därunder. LKAB var beställare men kommunen förhöll sig skeptisk.

 
På helt andra breddgrader planeras Masdar City, en ny stad i Abu Dahbi vars mål är noll avfall och noll utsläpp. Man satsar kompromisslöst på förnyelsebar energi som t ex soenergi och man kan lungt säga att den här staden har teknikintensiva förutsättningar. Masdar City planeras 45 000 till 50 000 invånare till skyhöga kostnader. Projektet har fått Kritik för att bli elitistiskt gated community.

För så är det, någons Utopi är oftast någon annans Dystopi.

 
(bilden är lånad från Utopi magasin)

För dystopier är det andra sidan av Utopi-myntet. Och det är inte slut här. För naturligtvis kände jag mig manad att göra en uppföljnings-pecha Kucha om Dystopier. Och den kommer snart i repris i en blogg nära dig...


(På den mycket lilla svartvita bilden ovan är det jag som står på scenen. Syns lite större här, men inte mycket)

 

Under 1940-talat utveckaldes nya, okonventionella former för byggnader särskilt med tanke på att man nu började inse att jordens materialresurser var ändliga. "The geodesic dome" var en av dem. Arkitekten Buckminster Fuller var den som starkas kom att förknippas med den geometriskt baserade strukturen som både var materialeffektiv och extremt hållbar i förhållande till sin egen tyngd. Man har byggt både bostäder och stora hallar i dessa former. Här en bild på Eden Project i Cornwall, ett slags kombinerat upplevelse- och forskningscenter.

 

Ytterligare ett steg längre ville den radikala arkitektgruppen Archigram gå på 1960-talet när de ritade sin Walking City. En stad som i form av vandrande robotbgyggnader bryter sig loss från sin plats och blir ett självförsörjande samhälle med minimalt fotavtryck i sin omgivning (!?) Man tänkte sig dessa i en situation där männsikorna skulle behöva leva ett nomadliv efter den stora kärnvapenkatastrofen. Vill man läsa en fritt fiktionär version av detta har Philip Reeve skivit en spännande svit som inleds med "De vandrande städerna". På engelska kallas böckerna "the Hungry Cities Chornicles"  (och ja, städerna äter varandra, det syns ju nästa redan på Archigrams bilder att de vill.)

 

Apropå självförsörjande kolonier så var det något som var stort på 70-talat då NASA i samarbete med olika konstnärer utorbetade "Space Colony art", som ett led i projektet att på olika sätt närma sig förutsättningarna för rymdboende. Här gestaltat som en biosfär med ett grönt landskap med centrifugalkraften som största förutsättning.

Nere på jorden började diskussionen om ett hållbart sätt att leva manifestera sig i olika småskaliga ekobyar runt om i värden. De fick ofta ett gget formspråk från ljus- och energiförutsättningar och kontakten med natur och landskap var väldigt viktiga. Samtidigt betonades den sociala sammanhållningen i byn också, som en kontrast mot de växande städerna. De flesta ekobyar stannade på pappret men det finns några genomförda i Sverige som till exempel Solbyn i Dalby utanför Lund och Understenshöjden i Stockholm.

I det nästa (och sista) avsnittet om Utopier kommer några ännu mer nutida exempel på idealsamhällen...

 

Det här är kanske inte en Utopi eftersom det är en autentiskt karta över en Shaker-by från  1800-talet, Canterbury i New Hampshire. Men samtidigt finns det i den naivistiska kartan en motreaktion mot stadens kaos liksom en längtan efter ordning och enkelhet. Den religösa sammanslutningen Shaker satte byn, "familjen" ( d v s den grupp männsikor man levde i, inte baserat på traditionella familjerelationer eftersom man levde i celibat) och arbetet i centrum. I allt detta strävade man efter enkelhet som en förberedelse för Guds nya rike.


 

Även på andra håll märktes reaktioner mot de täta ohälsosamma städerna. 1902 formulerade engelsmannen Ebenezer Howard sin programskrift Garden Cities of Tomorrow.



Istället för storstädernas slum och förstädernas isolering ville Howard skapa ett system av moderstäder med sateliter, så att ingen stad skulle växa sig ohanterligt stor och att allt som behövdes skulle finnas på ett rimligt nära avstånd utan att för den delen orsaka den olidliga trängsel som till exempel den tidens London uppvisade.



Särskilt viktiga var de gröna stadsmiljöer. "Garden cities of tomorrow" gav upphov till en stor rörelse där man bland annat byggde några städer utifrån dessa principer, som till exempel i Letchworth Garden City i Hertfordshire i England (jag tror bilden kommer därifrån). När man idag talar om trädgårdsstäder är Howard och hans blandning av frodande stad och stillsam brittisktbyliv en av de historiska referenser man ofta vänder sig till.

 

Något helt annat var den italenska arkitekten Sant´Elia ute efter när han mellan 1912 och 1914 gjorde dessa bilder av La Cittá Nuova. SantElia var del av Futuristerna, en avantgardisk itaiensk rörelse som hyllade fart, kraft, stora gester - och krig. SantElia sjäv, liksom många andra av futoristerna dog under första världskriget.  Idag kan dessa blider kanske te sig tama jämtemot verkliga byggander och stadslanskap, men på sin tid var de radikala både i sin storlek och kraft, men också genom att de totalt och medvetet bröt mot alla stiltraditioner som fanns. 

Bröt mot stiltraditioner gjorde också den schweiziske arkitektekten LeCourbusier. 1925 lade han fram den teoretiska stadsplanen Plan Voisin. Det är en plan som bygger på att man ska riva hela centrala Paris ersätta de täta kvarteren med en ny struktur av jättehöga, korsformiga hus med parklandskap pch trafikleder imellan.  LeCourbusier trodde på ljus och luft och att grönska var något som skulle avnjutas på avstånd, gärna från en takterras. Planen sponsrades av en fransk biltillverkare.

På andra sidan atlanten, några år senare föreslog en annan arkitekt, Frank Lloyd Wright, en annan stadsplan, eller snarare en plan som var tänkt att göra slut på både staden och förstaden. Han kallade den Broadacre City och den byggde på att varje familj skulle få en acre (ca 4000 m2). All transport utanför acren gräns skulle ske med automobil eller helikopter och detta skulle göra att staden som centralpunkt och nod skulle suddas ut och försvinna, iställe skulle människorna åter leva ute i naturen nära sin familj, men tack vare tekniken skulle alla modena fördelar finnas inom räckhåll.

Och om ni tycker att Wright verkade teknikoptimistisk så är det ingenting mot vad nästa dels utopister var...

Förra våren hade jag ett PechaKucha-föredag om utopier. Ni vet, 20 bilder som visas i 20 sekunder var, medan man försöker säga något klokt och sammanhängande om dessa bilder. För min egen del var det något av en förskräckande upplevelse, eftersom jag inte riktigt hade insett att det skulle ske inför 80-talet personer. Men det var inte värre än att jag senare på hösten gjorde en ny presentation, den gången om Dystoper. (mer om det lite längre fram)

Eftersom det var många som inte var med då som senare har fått höra talas om detta och verkat intresseade av vad jag visade, så tänkte jag att jag skulle göre en liten blogg-repris här. Eftersom 20 bilder blir ett rätt långt inlägg har jag valt att dela presentationen i 4 delar. Vad jag egentligen sa har jag egentligen inget tyligt minne av, men här skriver jag några korta rader om vad jag tänkte säga. Ungefär.

En utopi är ett tankeexpriment som ges en fast form. Gärna som ett fantasisamhälle eller en drömd stad. Ett sätt att föreställa sig en verklighet man inte tror kan bli möjlig, men som ändå kanske kan förändra världen man lever i genom att ideal ställs mot praktik.



Ordet Utopia är från början en bok (på latin) av Sir Thomas More från 1516, den handlade om en ö med ett perfekt, ouppnåeligt samhälle med jämställdhet, gemensamt ägande och religös tolerans. Boken var egentligen en illa dold kritik mot dåtidens engelska samhälle och kyrka. Det gick inte så bra för More.
 

 

På 1600-talet började man vända blicken bakåt mot antiken och drömde om symetriska, värvårdade och rena städer. Sådana städer var enkla att befästa utåt och fungerade bra för att kontrollera befolkningen inuti också. Även om skissen ovan visr ett ideal så har detta ideal till exempel påverkat hur flera svenska städer ser ut än idag.

1770 gjorde den franske arkitekten Claude-Nicolas Ledoux upp stora planer för den Salines de chaux, den kungliga saltgruvans by. Han var radikalt klassicistisk och ville skapa ett kollektivt samhällsliv med trafikseparerering och speciella institutioner. Dessutom hade han en stark tro på ”Architecture Parlante”, arkitektur som symboliskt berättar vad den innehåller. Ovan ses föreläsningssalen som genom att ge arbetarna inblick från omvärlden skulle omfatta hela världen. Jag är lite ledsen att jag inte hittade någon bra bild på den penisformade sexualupplysningsbyggande.



Under 1800-talet växte våra städer på ett aldrig tidigare skådat sätt och tekniken utveckalades hastigt. Detta har blivit förebild för vår tids steampunk, ett fiktionärt universa där tekniska innovationer och viktoriansknostalgi smälter samman i en ohelig allians. Bilderna ovan kommer från de belgiska seriealbumen "Les Cités obscures" som handlar om en parallellvärld som gradvis skiljer sig ifrån vår.

Nästa del: 1900-talets lantliga idyller och sjudande städer.