Japan: Stadslandskap

 En av de saker jag sett mest fram emot att uppleva i Japan var stadslanskapet. Som arkitekt har jag länge hört talas om de täta överväldigande sjoken av byggd miljö, där husen är så höga att skyn blir taggig, ingen synbar ordning går att finna och som stäcker sig längre än horisonten. Visst var det så, samtidigt var det mycket mer, det fanns större variation och chans att hitta faschinerande upptäckter och kontraster. Nog fick jag se stadslandskap alltid, massor av olika sådana, alla var inte lika lättfångade, men här kommer lite bilder:
 
Utsikten från fönstret på vårt första hotell i Tokyo 
 
Utsikt från stadshusets utsiktsplattform i Tokyo:
 
Den körsbärsblommande Ueno-parken i Tokyo:
 
Regnbågsbron över Tokyobukten:
 
Skymmningen faller över Ginza:
 
Den lite mindre och svalare bergsstaden Matsumoto:
 
Den traditionella bevarade byn Tsumago, känd från Hiroshiges träsnittsserie av landsvägsrastställen:
 
Kyoto, äldre, lägre och grönare än Tokyo, känt för sina vackra trädgårdar (och viss snobbighet)
 
 
Nattliv i Osaka:
 
Fiskebyn Tonomura som ska ha varit inspiration för animefilmen Ponyo: 
 
 
 

Japan:Körsbärsblom

 Till slut har jag bestämt mig för att återuppväcka bloggen igen. Det här önskats bilder från vår resa i Japan som vi gjorde i skiftet mars/april i år. Och sådana har jag många av så det kommer bli flera olika inlägg. Men jag måste ju börja med det viktigaste: Körsbärsblommorna!
 
Det går inte att missa körsbärsblomningen om man befinner sig i Japan vid rätt tidpunkt. Jag fick en känsla av att hela deras städer, eller åtminstone deras parker, är uppbyggda kring den korta men intensiva blomningsperioden. Och det verkar vara en nationell plikt, i klass med svensk midsommar, att fira den. Överallt trängdes folk för att picknicka, fotografera, berusa sig, posera för fotografier och helt enkelt umgås med sina körsbärsträd. Och enligt principen "when in Rome, do as the romans" har jag följaktligen massor av foton av körsbärsblom, så här kommer en kavalkad. De fösta sex är från Tokyo, de därpå följande två från Matsumoto uppe i bergen och de sista två från Kyoto.
 
Alla bilder tillägnas särskilt Emilie och Lena!  
 
 
 
 
 
 

Tygstaden Paris: en egen förmiddag

 
På studieresans sista dag hade vi en ledig förmiddag och jag hade redan på förhand bestämt mig för hur jag skulle tillbringa den. Jag skulle kolla in Paris tygkvarter. Paris tygkvarter finns strax öster om parken vid foten av trappan upp till Sacre Coeur. Där säljer i stort sett varje liten butik tyg och det finns två stora varuhus med flera våningar av enbart olika tyger. Tips hittade jag bland annat här. Därifrån har jag också lånat bilderna ovan på de två olika varuhusen. Saint Pierre  var dyrt och tjusigt, med mycket vackra modetyger och massor av Liberty-tyger. Reine var mindre välordnat och billigare. 
 
 
 
Eftersom jag redan har en hel del tyger hemma ville jag inte släpa hem alltför många. Det blir en sorts press på att använda dem... Därför blev det två tyger och ett par band. Ovan ett härligt lite ArtDeco-mönstrat polyestertyg som känns som silke.
Av det har har jag nu börjat sy en sådan här., En lös, lite svepande blus med korta kimono-ärmar, där jag hoppas att mönstret och fallet kommer komma till sin rätt.
 
 
Dessutom ett vinrött, vitprickigt bomullstyg som kändes som menat för en höst/vinterklänning (känner jag mig själv rätt blir en sådan klar lagom till maj 2013)
 
 
Jag har på senare tid insett poängen med snedslå (jag tror det kallas så på svenska, på engelska heter det biastape.) Det är lätt att sy med och kan göra en fin detalj på ett enkelt plagg. Det bärmönstrade bandet till vänster är av silke och helt underbart att ta i. (Kanske till en enkel, mörkblå klänning?) Det prickiga till vänster är av bomull och var helt otroligt billigt. (Jag kommer nog på något att använda det till.)
 
Och apropå sömnad vill jag passa på att visa klänningen som jag precis hann färdigt med innan studieresan. Den fick följa med och kommer nu för all framtid att benämnas "Paris-klänningen". 
 
 
 Den är sydd av ett tyg köpt på en loppis i Kungshamn och mönstret kommer från Colette Patterns och är en klänningsmodifikation av Sorbetto. (jag älskar det mönstret, och en annan gång ska jag visa de andra två tillämpningarna av det.)
 

Skisser från Paris #4

En annan av studieresans höjdpunkter var det här projektet som fanns inne på en gård mellan höga skivhus.
 
Här fanns inga fasader, hela husen bestod av balkonger, med varierande öppenhet och slutenhet samt alltid med något (eller jättemycket) inslag av olika starka gröna färger. Överhuvudtaget var starka färger en stor favorit bland de parisiska arkitekterna just nu.
 
 
I själva verket finns nog tämligen enkla huskroppar innaför de varierande balkong-sjoken. Runt om svarade lägre radhus på de oregelbundna formerna som stod i kontrast mot den omgivande husen.
 
 
Jag gör inga anspråk på att förstå det  franska bostadsstödssystemet, men tydligen finns det olika inkomstgrupper som kan ansöka om olika suventionerade bostäder. Varje hus är på så sätt riktad till en viss socialgrupp. Och dessa socialgrupper behöver inte bara vara dem som vi i Sverige förknippar med sociala bostäder, utan stödet når flera. Samtidigt gör det att man inte väljer sin bostad i den utsträckning som vi är vana vid i Sverige utan man blir snarare placerad utifrån sin inkomst.
 
 
De sociala bostäder som byggs i Paris idag är i regel alltid (?) resultat av arkitekttävlingar, som gör det möjligt för nya och unga kontor att komma fram och få chans att visa framfötterna. Samtidigt leder det här systemet till att de sociala bostäderna verkar bli lite av exprimentverkstad, med utformning som hela tiden kommer uppifrån ur de boendes perspektiv. Brukandemedverkan är inte något man talar om här. I mina ögon kan det faktiskt dra ner imponeringgraden en hel del för en arkitektur som ser radikal och spännande ut
 

Skisser från Paris #3

 
 
En av höjdpunkterna på programmet var en byggnad som, när jag först såg den på bilder i programmet, tänkte att den såg förfärlig ut. Som om den var mycket nedsliten och befann sig i en extremt koleldad del av världen. Men det visade sig att bilderna (liksom mina foton här) inte kunde göra den rättvisa.
 
 
Det som får den att se sliten och eländig ut på bilderna är betong som man blanadet järnfilspån i för att få den flammiga effekten, samtidigt som det i verkligheten ger ett skimrande, nästan overkligt, intryck. Det som på fotona är gult, är vissa valda delar av huset som helt sonika målats med guldfärg.Det kan verka kitschigt, men gör att kontasten mellan den grova betongen och den släta, opaka färgen träder fram.
 
 
 
Liksom många av bostadsprojekten vi såg var ett huset bara en del av ett större kvarter. Arkitekten (som var med och presenterade sitt hus) hade brutit upp en redan liten volym och gav på det sättet både djup och vertikalitet till hörnet av ett mycket större kvarter. Både finstämt och mycket brutalt på en gång.
 
 
 
Jag förstår att det inte är ett projekt som alla kan gilla, men mig förtrollade det med sin fullständiga brist på inställsamhet.
 

Skisser från Paris #2

På söndagsförmiddagen stod det på programmet att prommenera i Massema. Ett tämligen nybyggt områden på Seines södra sida. Här fanns många olika hus, allesammans rätt så storskaliga. Jag kan inte påstå att jag väljer ut vilka hus jag tecknar utifrån vilket som är vackrast, snarare är det så att det oftast finns något hos mina objekt som jag ville undersöka.
 
 
I det här fallet ville jag försöka reda ut vad som fanns bakom den gröna betong(?)utsmyckningen.... 
 
 
...kanske blev jag lite klokare. I Paris fick jag lära mig att huskropparna oftast är väldigt hårt styrda av regler (inte samma regler vi har här) så på bostadshus är det oftast balkongerna som får stå för effekterna och ge huset dess karaktär.

Skisser från Paris #1

För några veckor sedan var jag med jobbet på studieresa i Paris. (ja, jag vet, jättelyxigt!) Jag tecknar inte jättemycket nuförtiden. Men när jag är på studieresa tycker jag att det är ett skönt sätt att ta in byggnader. Ibland kan man fånga ett intryck som är lite svårt att gestalta med kamera...
 
Ett av våra första stopp var ett kvarter av studentbostäder i Norra Paris.
 
 
Och så hur det såg ut i verkligheten...
 
   
 
Mer kommer...
 
 
 
 

Det kom ett paket...

Häromdagen dök det upp ett paket som jag först inte kunde komma på vad det kunde innehålla. Det visade sig vara en målning från mitt förflutna i Göteborg...
Hösten 2006 när jag jobbade på Lund&Valentin Arkitekter fick jag i uppdrag att måla kontorets julkort.  Det skulle föreställa SSRS i Långedrag som precis höll på att bli klart. Utifrån en bygg-bild tagen på sommaren målade jag en stor akvarell (ca A3) som sedan scannades och krymptes till julkortsstorlek för att spridas till alla kunder. Jag kände mig mycket hedrad. 
 
Särskilt nöjd blev jag med vinterljuset over villorna brevid, det är tänkt att vara rätt tidigt en stjärnklar vinterkväll då alla ljusen speglar sig i det lugna vattnet samtidigt som man anar att det är ett snöfall på väg...
 
 
Nu verkar det som om man städar på min gamla arbetsplats och det är så det dök upp som mystiskt paket hos mig. Kanske är det lite tidgt för julkort än men jag ville ändå visa det.
 
 
 
 

Vykort från Utopia

Efter att det senaste året ha börjat intressera mig alltmer för utopier och dystopier inom arkitekturen är det klar att jag slänger mig över en bok med titeln ”Vykort från Utopia” Den är skriven av arkitekten Ola Andersson som är delägare av A1 Arkitekter. 2006 fick han Sveriges Arkitekters kritikerpris. I ”Vykort från Utopia” försöker han utifrån olika utopiska drömmar förstå staden Stockholms framväxt och utveckling. Vem manifesterar sin makt? Hur löser man gemensamt de praktiska problem som uppstår i en stad? Och hur ska livet i staden levas?
 

 

 

På så sätt är det en väldigt intressant skildring som lyfter upp aspekter av Stockholm som jag inte tänkt på tidigare. Till exempel hur kampen mellan adeln och kungamakten tog fysisk gestalt i det offentliga rummet under 1600-talet eller hur 1800-talets framväxande borgerlighet i sin tur tolkade den kungliga stadsrumsprakten till sin egen fördel. Här gör boken verkligen skäl för sin undertitel ”Maktens Stockholm och medborgarnas stad”.

 

Men så slår texten om, från att ha varit neutral i en lätt underhållande ton går beskrivningen plötsligt och oåterkalleligt i moll. För någon gång på 30-talet går det, enligt Ola Andersson, galet. Arbetarrörelsen överger gatan till förmån för jolmiga egnahemsområden, modernismen dundrar in och börjar brutalt funktionsseparera och över alltsammans lägger sig det välordnade, men auktoritära bruksortsidealet som en våt filt och Stockholm blir fram till idag en ”vacker, död stad”. Det är inte utan att jag hoppar till av förvåning. Eller ja, okej, om man har läst innehållsförtecknings rubriker och hittat frasen ”Dysfunktionell stadsplanering” borde det väl inte komma som en fullständig överraskning, men ändå… Det är inte det att jag inte tycker att han har vissa poänger, men i sin totala avvisning av de olika ideer om stadsbyggnad som funnits de senaste 80 åren gör sig Ola Andersson blind för olika nutida värderingar och sätt att leva sida vid sida i en stad som Stockholm.

 

Sedan inser jag förstås att om jag efterlyser utopier inom arkitekturen kan jag knappas klaga på att den som formulerar en sådan inte är helt nyanserad och tar hänsyn till alla olika synsätt som kan finnas på den befintliga miljön. Utopier handlar ju snarare om att dra saker till sin spets och renodla samtidigt som utopiska tankar förutsätter ett starkt förkastande av hur sakers nuvarande tillstånd. Men i så fall blir jag istället lite besviken på Ola Anderssons egen Utopi som dyker upp på de sista sidorna i boken. Om bara alla motortrafikleder kunde bli lite mer som Sveavägen skulle segregationen minska. Om bara alla andra stadsdelar byggdes som Stockholms innerstad skulle kreativiteten (den som OA menar idag bara finns i stadskärnan) frodas överallt. Bort med alla onödiga grönområden som bara gör folk rädda och isolerade. (Dock ej nödvändiga grönområden som naturreservat och annat viktigt.) Stad skall byggas som Stad och inget annat (läs förra sekelskiftets stad). Jag medger att jag tolkar lite här, läs gärna manifestet som det finns en länk till nedan för att själva forma er en uppfattning.

 

Visst är Stad (med stor begynnelsebokstav) någonting bra, det kan jag hålla med om. Men jag är verkligen inte säker på att det är svaret på alla frågor, inte ens stadens alla frågor…

 

Läs Ola Anderssons manifest här

Recension i DN

Recension på stadsplanering.se
 

Tillbaka igen!




Det blev en lång tystnad här på bloggen. Det har varit sommar med allt vad det innebär. Men min plan har aldrig varit att helt överge den här bloggen. Nu är jag tillbaka. Kanske blir det inte fullt så regelbundna inlägg som i våras, men än finns det saker kvar jag vill skriva om och visa här. Om ni inte tycker att det räcker finns jag även på Instagram. @karinvilhelmina Bilder därifrån får sammanfatta min sommar.
 
 
 
 











Utopier idag; massor av människor, hur ska det gå... (del 4 av 4)

Här kommer då den sista delen i min mycket översiktliga utopi-presentation. Och vi har kommit fram till vår sida av millenniet...

 

Den här bilden kommmer från ett undersökningsprojekt av Wilhelmson arkitekter som 2003 ställdes ut på Stockholms stadsmuseum. Projektet handlar om Stockholm 2030 och en radikal förtätning av innerstaden med 54-våningars bostadstorn som kan möta Stockholms kommande tillväxt utan att ta mycket ny mark i anspråk. Inte helt oväntat ledde förslaget till debatt.



Samma kontor har också arbetat med en ny stadsplan för det nya Kiruna, när det nu har beslutats att hela staden ska flyttas på grund av gruvnäringen. Planen kom att kallas "Korvstaden", med ett slags rutnät som anpassats till marken och en öppen stadsstruktur som kan fyllas efterhand. Med i förslaga fanns även idéer om att glasa in det gamla dagbrottet i Luossavaara och anlägga en tropisk regnskog och en året-runt-skidanläggning därunder. LKAB var beställare men kommunen förhöll sig skeptisk.

 
På helt andra breddgrader planeras Masdar City, en ny stad i Abu Dahbi vars mål är noll avfall och noll utsläpp. Man satsar kompromisslöst på förnyelsebar energi som t ex soenergi och man kan lungt säga att den här staden har teknikintensiva förutsättningar. Masdar City planeras 45 000 till 50 000 invånare till skyhöga kostnader. Projektet har fått Kritik för att bli elitistiskt gated community.

För så är det, någons Utopi är oftast någon annans Dystopi.

 
(bilden är lånad från Utopi magasin)

För dystopier är det andra sidan av Utopi-myntet. Och det är inte slut här. För naturligtvis kände jag mig manad att göra en uppföljnings-pecha Kucha om Dystopier. Och den kommer snart i repris i en blogg nära dig...


(På den mycket lilla svartvita bilden ovan är det jag som står på scenen. Syns lite större här, men inte mycket)

Färdigsydd klänning!

I det här inlägget planerarade jag ju en blårandig klänning. Nu är den klar. TADA:



Det har gått ungefär en månad mellan att jag började tills att den blev klar. Det är något sorts hastighetsrekord för mig.  Eftersom en av mina sy-förebilder, Anna Neah konstaterade att det tar henne ungefär tre timmar att sy en enkel klänning, så räknade jag lite på hur mycket tid den här tog för mig. Resultatet blev ungefär tio timmar. Fast då ingår att rita av och klippa mönstret också. Jag är rätt nöjd både med resultatet och mina framsteg. Tror att den kan komma till nytta en del i sommar eftersom den är sval utan att vara jättetunn. (tyget är ju egentligen ett möbel-bomullstyg från Åhlens)



Jag har sytt den här modellen tidigare i ett helt annat tyg, men den här är lite längre och har skärp och fickor. Så har såg den tidigare versionen ut:



Den sydde jag för kanske tre år sedan av ett tyg från Indonesien.

Som vanligt har jag redan börjat drömma om nya sy-projekt. Började lite på den här kjolen (har köpt denimtyg, laddat ner mönstret, klistrat ihop det eftersom det bestod av 35 st A4or och ritat av det) men egentligen känner jag mer för en lätt sommarklänning som till exempel den här: 



Hazel från Colette patterns. Jag spanar just nu på ett bomullstyg med gröna ränder till den.

Utopier: nere på jorden och ute i rymden

 

Under 1940-talat utveckaldes nya, okonventionella former för byggnader särskilt med tanke på att man nu började inse att jordens materialresurser var ändliga. "The geodesic dome" var en av dem. Arkitekten Buckminster Fuller var den som starkas kom att förknippas med den geometriskt baserade strukturen som både var materialeffektiv och extremt hållbar i förhållande till sin egen tyngd. Man har byggt både bostäder och stora hallar i dessa former. Här en bild på Eden Project i Cornwall, ett slags kombinerat upplevelse- och forskningscenter.

 

Ytterligare ett steg längre ville den radikala arkitektgruppen Archigram gå på 1960-talet när de ritade sin Walking City. En stad som i form av vandrande robotbgyggnader bryter sig loss från sin plats och blir ett självförsörjande samhälle med minimalt fotavtryck i sin omgivning (!?) Man tänkte sig dessa i en situation där männsikorna skulle behöva leva ett nomadliv efter den stora kärnvapenkatastrofen. Vill man läsa en fritt fiktionär version av detta har Philip Reeve skivit en spännande svit som inleds med "De vandrande städerna". På engelska kallas böckerna "the Hungry Cities Chornicles"  (och ja, städerna äter varandra, det syns ju nästa redan på Archigrams bilder att de vill.)

 

Apropå självförsörjande kolonier så var det något som var stort på 70-talat då NASA i samarbete med olika konstnärer utorbetade "Space Colony art", som ett led i projektet att på olika sätt närma sig förutsättningarna för rymdboende. Här gestaltat som en biosfär med ett grönt landskap med centrifugalkraften som största förutsättning.

Nere på jorden började diskussionen om ett hållbart sätt att leva manifestera sig i olika småskaliga ekobyar runt om i värden. De fick ofta ett gget formspråk från ljus- och energiförutsättningar och kontakten med natur och landskap var väldigt viktiga. Samtidigt betonades den sociala sammanhållningen i byn också, som en kontrast mot de växande städerna. De flesta ekobyar stannade på pappret men det finns några genomförda i Sverige som till exempel Solbyn i Dalby utanför Lund och Understenshöjden i Stockholm.

I det nästa (och sista) avsnittet om Utopier kommer några ännu mer nutida exempel på idealsamhällen...


Köpenhamn: Bibliotek Nordvest

Funktion: Bibliotek och kulturhus

Byggår: började byggas 2008, klart 2011

Arkitekt: ett konsortium bestående Brødrene Andersen, COBE Arkitekter, Transform samt Wessberg og Schønherr Landskab.

Adress: Rentemestervej 762400 København NV



Bispebjerg i nordvästra Köpenhamn har fått ett nytt bibliotek och kulturhus. Det är egentligen en om och till-byggnad, men det är framför allt tillbyggnaden man lägger märke till med sina guldfärgade lådor staplade på varandra.



På nära håll leder fasaden först mina tankar till reklam för kexchoklad, men den uppskalade, guldfärgade streckmetallen ger oneklingen en häftig effekt. Som här till exempel i ett hörn.



Både den gyllene steckmetallen och lådtemat fortsätter inne i huset. Här är receptionen...



...och lådor, gröna lådor, är sannerligen det som gäller även på barnavdelningen.
 


Det gamla och det nya huset möts innomhus i en stor och luftig trapphall som också fungerar som foajé för den stora samlingssalen högst upp.



Inne i kaféet övergår lådtemat till hyllor...



Som sedan kommer till sin fulla rätt i vuxenbiblioteket en trappa upp. Det här känns som en moden furutappning av det klassiskt mörka körsbärsträ-biblioteket.



Jag kan verkligen rekommendera att göra en avstickare till Nordvest om du är i Köpenhamn för att kolla in hus. Bilderna är förstås tagna när vi var i Köpenhamn på Whitedagarna. Vi var ett gäng som stannade kvar en natt extra för att få chans att se ytterligare lite mer. Fler bilder kommer efter hand.

Utopier: städer och natur, natur och städer (del 2 av 4)

 

Det här är kanske inte en Utopi eftersom det är en autentiskt karta över en Shaker-by från  1800-talet, Canterbury i New Hampshire. Men samtidigt finns det i den naivistiska kartan en motreaktion mot stadens kaos liksom en längtan efter ordning och enkelhet. Den religösa sammanslutningen Shaker satte byn, "familjen" ( d v s den grupp männsikor man levde i, inte baserat på traditionella familjerelationer eftersom man levde i celibat) och arbetet i centrum. I allt detta strävade man efter enkelhet som en förberedelse för Guds nya rike.


 


Även på andra håll märktes reaktioner mot de täta ohälsosamma städerna. 1902 formulerade engelsmannen Ebenezer Howard sin programskrift Garden Cities of Tomorrow.



Istället för storstädernas slum och förstädernas isolering ville Howard skapa ett system av moderstäder med sateliter, så att ingen stad skulle växa sig ohanterligt stor och att allt som behövdes skulle finnas på ett rimligt nära avstånd utan att för den delen orsaka den olidliga trängsel som till exempel den tidens London uppvisade.



Särskilt viktiga var de gröna stadsmiljöer. "Garden cities of tomorrow" gav upphov till en stor rörelse där man bland annat byggde några städer utifrån dessa principer, som till exempel i Letchworth Garden City i Hertfordshire i England (jag tror bilden kommer därifrån). När man idag talar om trädgårdsstäder är Howard och hans blandning av frodande stad och stillsam brittisktbyliv en av de historiska referenser man ofta vänder sig till.

 

Något helt annat var den italenska arkitekten Sant´Elia ute efter när han mellan 1912 och 1914 gjorde dessa bilder av La Cittá Nuova. SantElia var del av Futuristerna, en avantgardisk itaiensk rörelse som hyllade fart, kraft, stora gester - och krig. SantElia sjäv, liksom många andra av futoristerna dog under första världskriget.  Idag kan dessa blider kanske te sig tama jämtemot verkliga byggander och stadslanskap, men på sin tid var de radikala både i sin storlek och kraft, men också genom att de totalt och medvetet bröt mot alla stiltraditioner som fanns. 

Bröt mot stiltraditioner gjorde också den schweiziske arkitektekten LeCourbusier. 1925 lade han fram den teoretiska stadsplanen Plan Voisin. Det är en plan som bygger på att man ska riva hela centrala Paris ersätta de täta kvarteren med en ny struktur av jättehöga, korsformiga hus med parklandskap pch trafikleder imellan.  LeCourbusier trodde på ljus och luft och att grönska var något som skulle avnjutas på avstånd, gärna från en takterras. Planen sponsrades av en fransk biltillverkare.

På andra sidan atlanten, några år senare föreslog en annan arkitekt, Frank Lloyd Wright, en annan stadsplan, eller snarare en plan som var tänkt att göra slut på både staden och förstaden. Han kallade den Broadacre City och den byggde på att varje familj skulle få en acre (ca 4000 m2). All transport utanför acren gräns skulle ske med automobil eller helikopter och detta skulle göra att staden som centralpunkt och nod skulle suddas ut och försvinna, iställe skulle människorna åter leva ute i naturen nära sin familj, men tack vare tekniken skulle alla modena fördelar finnas inom räckhåll.

Och om ni tycker att Wright verkade teknikoptimistisk så är det ingenting mot vad nästa dels utopister var...


Om

Min profilbild

Karin

RSS 2.0